Christmas, Invasion, Home & Country
Hemma nu.
Julen har varit lång, den har varit varm och den har varit full av intryck, personer och känslor.
Äntligen hemma nu.
Jag är trött, trött i fötterna, trött i ryggen, trött i ögonen och trött i huvudet. Och jag är så trött i hjärtat. Julmänniskor gör mig ledsen. Uppspärrade ögon, tomma blickar, vassa armbågar och bitska ord. Jag är så glad att julhandeln snart är förbi. Jag har konsumerat klart för i år. En bok fick avsluta årets skörd. Det känns rätt. Passande.
I flera dagar har jag vandrat mina barnsdoms gator. Alla minnen, alla tankar snurrar runt runt runt. Jag älskar Nyköping. Den är staden jag formades i, men ibland gör den så ont. Den är fylld av kärlek och, särskilt på juldagen, full av vänner. Men där finns också kulisserna för mina svartaste tider. Jag älskar den platsen men den gör mig ont. Jag känner mig splittrad. Varje gång jag är där känner jag mig oduglig, otillräcklig och oinspirerad.
Så har jag äntligen kommit hem.
Jag har spenderat kvällen på stadsteatern och tittar på Khemiris teaterdebut. Den var vacker. En vacker lavett som våra fördomsfulla kinder väl förtjänar. Den smärtar och den väcker till liv.
Hemma till slut.
Imorgon börjar jobbet och vardagen igen. Jag längtar till helgen och till Kristian. Jag hoppas på att få hinna träffa EmmaLa och SötJimmy.
På tåget hem bestämde jag mig för att jag ska spendera nyår där det smärtar minst. Just nu ser det ut att bli i skuggan av Globen, men vi får se. Vem vet? Jag kan ju aldrig riktigt bestämma mig.
Nu är jag hemma och jag tittar på Country Music Awards och dricker juice. Snart, alldeles strax ska jag sova. Snart, strax är julen helt förbi.
At last!
Good night and good luck.
nyponbuske, here I come!
alla vägar bär till Rom. eller i mitt fall till Nyköping. det verkar vara så. jag hamnar alltid där igen. min stad, min lilla nyponbuske. med de de röda röda frukterna och och täta taggarna. till min starka lilla nyponbuske som klarar alla väder.
det är konstigt. jag har inget hem att återvända till. nuförtiden är jag alltid en gäst i min barndoms stad. den här gången ska jag spendera julen hos familjen Firpo. det ska bli jättetrevligt.
jag är frusen men min magen är hel igen. jag är snart helt frisk och jag har t.o.m klarat av att bråka om utrymmet i Stockholms affärer för att köpa lite julklappar. det känns skönt. nu måste jag packa och göra iordning mitt rum.
såhär ser mitt schema ut.
23 dec: åker till Nyköping. umgås med blanca. fika med min syster.
24 dec. jul i Casa Firpo.
25 dec. träffa vänner. middag hos Helena. utgång på kvällen.
26 dec. tillbaka till Stockholm.
på kvällen ska jag, Ronja och Ingela se Invasion! på stadsteatern.
var rädd om er och ha en varm och härlig jul!
Shab-e Cheleh
mörkret bakom oss och gå mot ljusare tider.
Ikväll firar vi Shab-e Chele, aka Shab-e Yalda och det är häftigt att tänka
att det här en en flertusenårig tradition som firas över hela världen och
har gjorts så i flera kulturer.
Välkommen ljuset!
vissa dagar
tjejen på sjukvårdsrådgivningen försöker hjälpa mig att förstå det min mage har försöker tala om för mig. den har krampat och sagt ifrån. jag har legat i sängen hela dan, jag har masserat, jag har lyssnat på musik, försökt sticka på min mössa liggandes upp och ner och pratat i telefon. jag skulle vänta ett dygn.
"slappna av och andas ordentligt. andas in på tre. andas ut på fem"
nu har jag andats, jag blev bättre igår mot kvällen men imorse vaknade jag av att det vred sig inom mig. jag ringde igen. jag berättade hur det hade varit.
"ja, det låter som en stressknut. vad gör du just nu? eller rättare sagt, vad känner du att du måste göra?"
oj oj oj, alla tankarna snurrar. alla de jag hade tänkt träffa i helgen, besöket till uppsala och promenaden i favoritkvarteren och bion. allt sånt som gör mig glad, allt sånt som får mig att må bra. är det stress?
"din kropp är ditt bästa mätinstrument"
den nya rådgivaren försöker förklara för mig hur det fungerar rent fysiskt. man kan visst få en överdos av stress.
"din kropp kan inte skilja på positiv och negativ stress när allting kommer flygande mot dig"
nehä. trist då. så jag ligger här. får inte träffa de jag vill. har ringt och förklarat om min envisa knut. jag kan ta igen för de sömnlösa nätterna men jag är en rastlös själ. jag undrar om man kan få liggsår av det här. jag mår mycket bättre nu, kramperna kommer inte lika ofta och jag är uppe och ökar på playlisten på datorn. jag har fått i mig lite mat. jag skriver ett blogginlägg men det här är tråkigt.
jag har börjat lyssnat på wij igen. det passar.
"Vissa dagar, är som brunnar, jag bara rinner emot
Där allt samlats, all oro, jag aldrig har förstått
Vissa dagar, vågar tänka, att ett sätt är att bara ge upp
Andra dagar, vågar ta det, för vad det är
Vissa vänner, är som sjöar, jag ser botten på
Hos andra vänner, skulle jag aldrig, söka tröst
Det finns stunder, då jag slocknar, då ser alla som bara drog förbi
Andra stunder, då jag kan ta det, för vad det är
Vissa drömmar, är så starka, att de krossar en
Andra drömmar, mer som löften, om man kan ge dom tid
Det finns tider, då jag kämpar, för att livet ska följa min plan
Andra tider, då jag kan ta det, för vad det är"
mörkerfjäril
LeMarc sjöng i mina öron: "Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång. Det förflutna hinner upp mej, och jag minns alla svek, jag en gång förlät. Men du bär din rädsla som en slöja, runt ditt hjärta nu, vad håller dej tillbaka? Jag ser att det är du."
Jag har tröttnat. Tröttnat på mig, på min orkeslöshet. På oviljan och på längtan till att blunda.
"Om alla klockor skulle stanna, om inte nu och då fanns. Om du fick önska vad du ville, skulle du då vara någon annanstans. Tillbaks till glömda dagar, och för månens skull. En sista ljudlös dans"
Jag skulle inte vara här om jag fick bestämma, jag skulle inte vara nu. Jag hör ingen musik och jag vill inte dansa. Jag bär min fjäril och försöker vara stark. Den ska få mig att minnas, få mig att komma ihåg att det här är en transportsträcka. Någon gång ska mitt liv spränga sig ur sin puppa och sträcka ut sina vingar. Jag kände hur regnet letade sig innanför jackan. Jag frös men jag förmådde mig inte att gå in. Tillslut kom jag på mig själv att huttra och nästan ånga. Innan och utanför jackan var nästan lika blött. Nu är jag torr och varm, jag har fått i mig en varm kopp kamomill och nu ska jag sova, nåt som jag längtar efter allt oftare. Ikväll ska jag flyga och känna mig fri. Imorgon ska jag vakna med ett leende och tvätta bort regnet från min
kropp. Jag ska promenera de kvarglömda fjärdgränderna med en vän och skratta. Imorgon ska jag vara lycklig. Nu har jag några timmar av tvivel kvar, en stund av grubbleri och en liten tid av hopplöshet.
I morgon ska jag skratta och se skönheten igen...
