mörkerfjäril
Det är en sån där natt. Jag kom hem alldeles för tidigt. Alldeles för sent om du frågar mig. Jag vill inte ha alla ljuden i mitt huvud, har ingen lust med att se fylla, jag orkar inte med människor och jag har inte så mycket vilja kvar. Vädret passade min sinnesstämning perfekt. Det öser ner. Det är mörkt, mörkt. Jag har ont i kroppen. Jag gömmer mig under min luva. Nästan hemma tittade jag upp mot himlen och såg den stora månen kika fram genom den svarta skyn. Regnet slog mig i ansiktet. Mina ögon sved. Mina torrar läppar fick smaka på natten.
LeMarc sjöng i mina öron: "Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång. Det förflutna hinner upp mej, och jag minns alla svek, jag en gång förlät. Men du bär din rädsla som en slöja, runt ditt hjärta nu, vad håller dej tillbaka? Jag ser att det är du."
Jag har tröttnat. Tröttnat på mig, på min orkeslöshet. På oviljan och på längtan till att blunda.
"Om alla klockor skulle stanna, om inte nu och då fanns. Om du fick önska vad du ville, skulle du då vara någon annanstans. Tillbaks till glömda dagar, och för månens skull. En sista ljudlös dans"
Jag skulle inte vara här om jag fick bestämma, jag skulle inte vara nu. Jag hör ingen musik och jag vill inte dansa. Jag bär min fjäril och försöker vara stark. Den ska få mig att minnas, få mig att komma ihåg att det här är en transportsträcka. Någon gång ska mitt liv spränga sig ur sin puppa och sträcka ut sina vingar. Jag kände hur regnet letade sig innanför jackan. Jag frös men jag förmådde mig inte att gå in. Tillslut kom jag på mig själv att huttra och nästan ånga. Innan och utanför jackan var nästan lika blött. Nu är jag torr och varm, jag har fått i mig en varm kopp kamomill och nu ska jag sova, nåt som jag längtar efter allt oftare. Ikväll ska jag flyga och känna mig fri. Imorgon ska jag vakna med ett leende och tvätta bort regnet från min
kropp. Jag ska promenera de kvarglömda fjärdgränderna med en vän och skratta. Imorgon ska jag vara lycklig. Nu har jag några timmar av tvivel kvar, en stund av grubbleri och en liten tid av hopplöshet.
I morgon ska jag skratta och se skönheten igen...
LeMarc sjöng i mina öron: "Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång. Det förflutna hinner upp mej, och jag minns alla svek, jag en gång förlät. Men du bär din rädsla som en slöja, runt ditt hjärta nu, vad håller dej tillbaka? Jag ser att det är du."
Jag har tröttnat. Tröttnat på mig, på min orkeslöshet. På oviljan och på längtan till att blunda.
"Om alla klockor skulle stanna, om inte nu och då fanns. Om du fick önska vad du ville, skulle du då vara någon annanstans. Tillbaks till glömda dagar, och för månens skull. En sista ljudlös dans"
Jag skulle inte vara här om jag fick bestämma, jag skulle inte vara nu. Jag hör ingen musik och jag vill inte dansa. Jag bär min fjäril och försöker vara stark. Den ska få mig att minnas, få mig att komma ihåg att det här är en transportsträcka. Någon gång ska mitt liv spränga sig ur sin puppa och sträcka ut sina vingar. Jag kände hur regnet letade sig innanför jackan. Jag frös men jag förmådde mig inte att gå in. Tillslut kom jag på mig själv att huttra och nästan ånga. Innan och utanför jackan var nästan lika blött. Nu är jag torr och varm, jag har fått i mig en varm kopp kamomill och nu ska jag sova, nåt som jag längtar efter allt oftare. Ikväll ska jag flyga och känna mig fri. Imorgon ska jag vakna med ett leende och tvätta bort regnet från min
kropp. Jag ska promenera de kvarglömda fjärdgränderna med en vän och skratta. Imorgon ska jag vara lycklig. Nu har jag några timmar av tvivel kvar, en stund av grubbleri och en liten tid av hopplöshet.
I morgon ska jag skratta och se skönheten igen...
Kommentarer
Trackback
