asal

Hemma nu.

Julen har varit lång, den har varit varm och den har varit full av intryck, personer och känslor.

Äntligen hemma nu.

Jag är trött, trött i fötterna, trött i ryggen, trött i ögonen och trött i huvudet. Och jag är så trött i hjärtat. Julmänniskor gör mig ledsen. Uppspärrade ögon, tomma blickar, vassa armbågar och bitska ord. Jag är så glad att julhandeln snart är förbi. Jag har konsumerat klart för i år. En bok fick avsluta årets skörd. Det känns rätt. Passande.

I flera dagar har jag vandrat mina barnsdoms gator. Alla minnen, alla tankar snurrar runt runt runt. Jag älskar Nyköping. Den är staden jag formades i, men ibland gör den så ont. Den är fylld av kärlek och, särskilt på juldagen, full av vänner. Men där finns också kulisserna för mina svartaste tider. Jag älskar den platsen men den gör mig ont. Jag känner mig splittrad. Varje gång jag är där känner jag  mig oduglig, otillräcklig och oinspirerad.

Så har jag äntligen kommit hem.

Jag har spenderat kvällen på stadsteatern och tittar på Khemiris teaterdebut. Den var vacker. En vacker lavett som våra fördomsfulla kinder väl förtjänar. Den smärtar och den väcker till liv. 

Hemma till slut.

Imorgon börjar jobbet och vardagen igen. Jag längtar till helgen och till Kristian. Jag hoppas på att få hinna träffa EmmaLa och SötJimmy.

På tåget hem bestämde jag mig för att jag ska spendera nyår där det smärtar minst. Just nu ser det ut att bli i skuggan av Globen, men vi får se. Vem vet? Jag kan ju aldrig riktigt bestämma mig.

Nu är jag hemma och jag tittar på Country Music Awards och dricker juice. Snart, alldeles strax ska jag sova. Snart, strax är julen helt förbi.

At last!

Good night and good luck.